clarafridolfssons.blogg.se

Ett pseudonyms tankar

Referenslitteratur

Kategori: Allmänt

En sak jag funderat på är det där med referenslitteratur... Varje gång jag skriver något i min utbildning måste jag ju ange en massa källor. Och jag förstår varför och det är väldigt användbart.
Men mina källor måste ju ha egna källor och deras källor måste också ha fått sitt material någonstans ifrån. Jag vill veta vart!
Hur får man tag i material? När är det vedertaget? Hur blir det vedertaget när det är det första som skrivs om ämnet? Hur? Hur? HUR???

Livsfilosofi, kort om kärlek

Kategori: Allmänt

Long time no post... Men, men, nu kör vi!
 
Efter vad jag kom att tänka på i början av veckan kunde jag inte längre lata mig, utan kände att jag behövde skriva ned det hela.
Ni vet såna där tavlor med små ord, eller ja... de brukar va fulklottrade med ord, något i stilen med: "live, laugh, love" eller "smile, hamminess, sing alot, dance" mother fucker dance your life away. Haha! Men typ. Jag tror att ni vet vad jag menar.
 
Jag har alltid tyckt att sådana tavlor är ganska förträffliga, även om jag aldrig skulle köpa en för jag skulle vilja ha mina egna ord och inte någon kommersiell lösaktig substans tryckt på duken, då dem får en att fokusera och tänka efter - små påminnare sådär i vardagen.
 
Vad jag stötte på var en tavla där det stod (ungefärligt) "Don't spend your life with someone you can live with, spend it with someone you can't live without."
Kalla mig kärleksskeptiker no 1, men jag insåg direkt vilka komplikationer detta skulle få. Tänk om en skilsmässa skulle uppstå, hur smart skulle det då vara att se den man inte kan leva utan gå sin väg. Hur kul är det på en skala 1-10 att dö för att du var med någon du inte kan leva utan? Eller om en av er dör en för tidig död, då skulle ni dö båda två på kuppen.
 
Okej, så jag fattar att det är metaforiskt talat. Eller ja, bildligen i alla fall eftersom ingen kommer att dö på riktigt. Men ändå. Kanske finns det en poäng i det där med att bli bortgift, eller att gifta sig av andra anledningar än kärlek man kan dö av. 
The less heartache the better, right? Kanske. Jag vet inte, det är därför jag funderar på det. 

Mail & nerver

Kategori: Allmänt

Så, en sak jag kom att tänka på idag när min föreläsare sa "I respond resonably fast, obviously I can't be in my office all the time", var ett scenario när jag skulle behöva skicka ett mail till honom, eller någon annan för den delen, och svaret skulle komma redan efter några sekunder.
 
Av någon anledning blev jag illa till mods. Det är väl inte grejen med e-post? Det där att det ska gå så ögonblickligen snabbt är ju en chat!
Uppenbarligen skulle jag inte bli nervös över vilka mail som helst. Jag mailar min faster ganska så frekvent, och tycker mest det är skönt med snabba svar. Men dom ska inte vara ögonblickliga, då blir det så medvetet att den den part som skickade först med största säkerhet har sett ditt svar.
 
E-post sprunget från E-mail i sin tur sprunget från mail (post), tar ju tid. Några dagar så där. Så mailen får gärna också ta lite tid. Några minuter sådär. Annars kan man alltid använda en chat.

Varför alla människor inte är lika mycket värda.

Kategori: Allmänt

Det har nyligen kommit till min insikt, detta som jag nu tänker dela med mig av. Såklart förstår jag också att alla människor EGENTLIGEN är lika mycket värda, och jag tycker för i övrigt det med, så brusa inte upp er. Men vem försöker vi lura? Både du och jag vet mycket väl att invandrare, personer vars hudfärg inte är vit, och vissa andra grupper i samhället, inte behandlas som många andra av oss. De behandlas inte som de vita.
 
Förr i tiden var dessa acceptabelt. Då rättfärdigade vi det hela med att svarta var mindre värda, och därför var det helt ok att känna sig skuldfri över deras lott i livet. So what att de levde i misär. Det fanns ingen anledning att bry sig om dem - de förtjänade inte ens att bli ombrydda.
 
Men så, idag. När vi vet att alla människor, kollektivt talat, har lika hög intelligens oavsett hudfärg och ursprung. När det är stadgat i svensk lag, svensk läroplan och av FN att ALLA är lika mycket värda. Oavsett religion, hudfärg, börd, finansiell status, sexuell läggning, genus och kön. Hur kan det vara okej att inte bry sig?
 
I vårt liberalistiska samhälle, har vi ersatt värdestegen med den individuella självförtjänta lyckans hjul. Vi säger att de utsatta grupperna hamnat där de befinner sig självförvållat. Att de inte är tillräckligt driftiga för att ta sig upp på klätterstegen - för i dag kan man, om än med viss möda, klättra i den sociala och ekonomiska stegen fritt. 
Detta är ren bullshit. Vad säger att en medelålders man, som arbetar på VOLVO (för att införliva alla stereotypiska fördomar om Sverige) jobbar hårdare än en invandrarkvinna från Iran som städar den lokala grundskolan? 
 
Vi säger att de själva försatt sig i den del av samhället där de är fast, när vi egentligen satt dem där från början. Vad gör vi med de läkare som kommer från mellanöstern? Ja inte lär vi dem svenska snabbt som attan och för in dem på de tjänster de bör besitta. Istället släpar vi in dem på SFI, och har de tur kan de även få köra lite taxi. Klart som sjutton att det inte är lätt att vara driftig och ta sig upp! 
 
Det är därför människor idag är olika mycket värda. Inte på grund av att de är olika mycket värda som vi en gång trodde, inte för att de är lata och oambitiösa utan för att vi placerat dem där. Ändå, behöver vi inte känna skuld.

Kartkunskap

Kategori: Allmänt

Så, till ett lite mer rationellt inlägg...
 
Min syster går i högstadiet och kom hem med en bok med massa blindkartor i som hon skulle fylla i. När hon var färdig satt jag och mamma och bläddrade i boken lite, och min kära mor säger att hon tycker det hela är befängt.
Jag gillar kartor och jag tycker det är viktigt att man placerar ut alla världens länder. Inte för att man ska lära sig var de ligger, men så att man vet att Laos och Tchad är länder och inte bilar, bakverk eller något annat. Så att man helt enkelt hört namnen en gång eller två, och så att man vet på ett ungefär var i världen man befinner sig om man pratar om Kazakstan.
"Jao, men det är ju VISSA saker som är viktiga" säger min mamma. Jag ber henne utveckla och hon säger att hon tycker att det är helt onödigt att kunna Rysslands floder, men det kan ju vara ganska relevant att veta vad Sydafrikas huvudstad heter.
 
I grund och botten håller jag med henne. Jag tycker precis som hon men jag ifrågasätter ändå mig själv. "Varför är det viktigt att kunna Sydafrikas huvudstad men inte Etiopiens?" 
Hon har inget svar på det och jag fyller i. "På grund av Apartheid?" 
Hon instämmer och jag slår åter igen ner mitt eget argument genom att fråga om hon tycker det är viktigt att kunna Rwandas huvudstad, vilket hon inte tycker, men där har det ju också hänt massa hemskheter!
 
Själv kan jag inte bestämma mig om vad jag tycker är viktigt att kunna när det blir så specifikt. Europa rättfärdigas genom att det är där vi bor, och ännu mer Sverige. Men sen då? Varför är Kairo viktigt? Pyramiderna i Egypten kanske. Men Angolas huvudstad då, där finns det ju massa diamanter.
Någonstans försöker jag hitta en minsta gemensam nämnare för de "viktiga" länderna. Något som gör dem speciella. Men det finns fler länder som finns anledning att kunna mer om, än vad som anses vara viktiga för allmänbildningen.
 
Så jag förblir fundersam. Vad är viktigt att kunna, och vad ska förbli kunskap som man googlar?

Filosofi

Kategori: Allmänt

Okej. Jag brukar tycka att filosofi är något väldigt roligt. I filosofin får man alltid fråga "varför?" minst tre gånger. Man får vända och vrida ut och in både ord, omsändigheter och exempel. Man får problematisera och försöka skapa allmänna regler. Och fortfarande finns det inga rätta svar!
Helt perfekt för en sån som mig.
 
Varför är jag då frustrerad? På grund av Gud.
Gud är varje filosofs sista räddning. Jag förstår att teologi och filosofi är två ganska närbesläktade områden, och att det aldrig kan uteslutas att det finns en Gud - precis som att det aldrig kan uteslutas att det inte finns en Gud!
MEN. Aber. But. Mais. Pero. Vissa argument irriterar skiten ur mig. "Förutsätt att en ställs inför ett dilemma där A och B är lika moraliskt orätta men personen ifråga måste göra något av det". Nej, det finns inga sådana situationer! En del av mig skriker och en annan del av mig flinar; vad skulle det va? "Ha sex med din mamma eller ha sex med din mormor?", "Äta bajs resten av livet eller dricka kiss resten av livet?" Vad är det här, åttonde klass med pubertala killar? NEJ. Man måste aldrig göra något! (Det skulle kanske vara ett val att inte göra något, vilket är en intressant tanke).
 
Efter att ha hunnit tänka detta så kommer nästa fras i boken, som handlar om att någon brittisk gubbe menar att "Om Gud är rationell skulle han aldrig begära det omöjliga". Men fuck that! Det skulle förutsätta att Gud har koll på alla människor hela tiden, och även om jag skulle tro på Gud så tror jag inte att han har koll på när talibanen trycker en pipa mot ditt huvud och säger "döda din mor eller döda din bror".
Dessutom behöver inte Gud vara rationell och är inte Gud bara en nödlösning på problem människan inte kan lösa? Om man ser tillbaka på de teorier som filosofer än så länge skapat kan jag inte låta bli att tycka det. Där det plötsligt kör ihop sig för vad som annars verkar vara en lovande teori... Ja, men om vi klämmer in Gud så håller det, då kan man inte förneka det för ingen är mäktigare och klokare än Gud så då kan vi inte förneka det. Eller?
 
Kan man inte bara erkänna sig besegrad av sina egna idéer, erkänna att man inte vet eller att man hade fel?
Okej, jag vet... Jag ska inte säga något för jag har aldrig försökt utforma ett filosofiskt system, det är säkert skitsvårt. Och efter 25 års funderande så vill man ju inte gärna bara ge upp.
Det är ju dock inte så att man tar till det i vardagslivet:
"Varför har du inte städat?"
"Jag pallade inte."
"Det är inte en ursäkt"
"Gud ville inte."
"Aha, okej."
 
Jag har heller inget poäng med inlägget. Förlåt. Jag blev bara väldigt frustrerad över vissa av de teorier mitt läromedel försöker lära mig. Och jag menar inte att förolämpa någons Gud eller något. Men aa. Förlåt.

Inte mitt fel?

Kategori: Allmänt

Jag kom och tänka på en grej när jag drack kaffe sådär en stund på förmiddagen...
 
Kaffe är som bekant inte något de flesta tycker om från början, utan något man lär sig dricka. Jag började dricka kaffe ordentligt i tvåan på gymnasiet och efter att gradvis börjat dricka allt mörkare och oftare. Ungefär samtidigt började jag åter igen umgås med en gammal vän som jag känt under högstadiet men förlorat kontakten med, och en kväll satt vi, några stycken tjejer i samma ålder, hemma hos henne och pratade då hennes kära mor frågar om hon får bjuda på fika.
- Är det någon som vill ha kaffe?
"Ja", är vi två som svarar, och hennes mamma lämnar rummet.
 
Min kompis ser lite oförstående väldigt förvånat på mig och säger sedan "jag visste inte att du drack kaffe! Det har du inte berättat". Just då orkade jag inte ta diskussionen, och jag hade nog faktiskt undvikit den idag också då det är en väldigt onödig strid att ta, så jag svarade bara klämkäckt "nej, ojdå. Men nu vet du!". Men det är en ganska intressant fråga när den sätts i perspektiv, för det kunde ju handlat om något lite betydelsefullare än kaffe. Hade det varit min skyldighet att berätta, eller hennes att ta reda på?
 
Kanske det är för att det är en fråga om huruvida jag dricker kaffe eller inte som gör svaret enkelt: det är ingen som har någon skyldighet att berätta. 
Jag köper nämligen till 100% att man inte kan fråga om allting hela tiden om man ska få reda på något. "Vilken skola kom du in på? Har du jobb? Är du gravid? Har du pojkvän?" hur skulle det se ut liksom, sådana saker får faktiskt den andra parten, som i det här fallet råkar vara jag, informera om.
 
Så då frågar jag mig, försöker jag skjuta ifrån mig ansvaret genom att förminska problemet. Det är faktiskt bara kaffe. Jag hade faktiskt berättat för henne om jag hade flyttat, hoppat av skolan, upptäckt att jag var allergisk mot något eller gjort något större under den tiden vi inte hade någon kontakt.
 
Kanske är bara min väninna en riktig dramaqueen, och jag en riktig bitterfitta som tycker om att skriva av mig trots att det hela knappast är nått jag ältar.
Men jag varken tycker eller tyckte att jag hade någon skyldighet att berätta att jag börjat dricka kaffe. På det stora hela fick hon ju reda på det i alla fall.

Hans Rosenfeldt

Kategori: Allmänt

Igår så satt jag och såg på Förr eller senare, ett ganska nytt program på TV4, där man tävlar i att placera saker i kronologisk ordning. I alla fall så är det mindre viktigt. Vad som är relevant för inlägget är dock att Hans Rosenfeldt är programledare för det hela, en man jag aldrig sett innan han började uppenbara sig i rutan klockan 20 varje söndag, och så igår när han stod bredvid en av deltagarna så bara slog det mig, som en jäkla örfil; "fan vad lång han är!"
Nu finns det säkert flera av er som tänkt "men vad spelar det för roll?" och det är just det som är grejen! Det spelar ingen roll hur lång Rosenfeldt är, eller ja - det spelar ju roll för att statuera exempel, men poängen är att det spelar ingen roll.Så resonerade jag imorse när jag borstade håret, innan jag lade till "men Josefin Sundström är i alla fall väldigt kort." Och det är här själva grejen ligger. Själva poängen ligger inte i centimetrar hit och dit utan om jämlikheten. Hans Rosenfeldt får vara hur lång han vill, det är ingen big deal. Men Josefin Sundström... Galet kort!När vi ändå håller på kan vi ju även dra upp Anders Borgs hästsvans, eller Jan Björklunds glugg. Men skam den som kritiserar männen! Låt oss istället tala om Annie Lööfs hår. Att en man har lite grånad hårväxt, eller att den till och med upphört, visar väl mest att de levt, är kloka och lärda. En kvinnas rynkor förfäras vi över.
Det är nästan dumt att fråga varför det är så. För svaret är enkelt: männen är fortfarande överlägsna. Därför får de vara som de vill. Därför blir de inte utpekade för sina brister eller granskade av såväl media som gemeneman.Frågan om hur vi ändrar detta, hur vi slutar nedvärdera det ena könet och kommer ifrån det ojämställda samhället vi har är desto svårare.
Tills dess får Hans Rosenfeldt fortsätta vara som han är och Josefin Sundström... ja hon får fortsätta vara kort.

Kyrkovalet 2013

Kategori: Politik

Så jag gick och röstade i alla fall. Litegrann skäms jag över det, samtidigt som jag känner mig väldigt stolt. Jag bestämde mig för att rösta redan för några dagar sedan egentligen, men så snubblade jag över ett klipp som någon delat på facebook.
 
När till och med Magnus Betnér ber mig att gå att rösta tänker jag göra det. För jag håller med honom. Jag vill inte ha SD någonstans i Sverige. Inte ens i kyrkan, trots att jag inte besökt den heliga byggnaden sedan jag konfirmerades för sådär 5 år sedan.
 
Så jag röstade på det enda parti som skickat ut information om vad de vill med kyrkan. För det är bara en enda grupp där jag bor som gjort ett massutskick om deras visioner och det tycker jag ska belönas. Jag förstår att det inte är ett stort val, kyrkovalet. Men om man inte ens försöker visa att man vill ha röster så behöver man inte ha några.

Att fylla år

Kategori: Allmänt

Så... det börjar närma sig min födelsedag så smått och för var år som går så blir jag mer och mer avtänd att fira den. Det känns så oerhört kapitalistiskt och egotrippat att förvänta sig att alla ska rikta sin uppmärksamhet mot mig en dag varje år, köpa presenter och komma på kalas... och för vad? Inte för att jag jag åstadkommit något, utan för att jag råkade komma till världen!
 
Att jag sedan fortfarande beter mig som en 10-åring och skriver en väldigt detaljerad önskelista får väl stå för mig, men jag känner verkligen ångest inför de inslagna små lådorna som ligger väntandes på att öppnas. Om det inte står på min önskelista, vad ska jag med dem till?
Visst är jag så artig att jag ler, säger tack och allt där till, men helt ärligt så blir jag ofta besviken. Antingen för att jag tycker att mina släktingar har helt kass fantasi, eller för att jag själv tänkt till så in i bomben när det gäller min önskelista och verkligen bara skriver saker som är nödvändiga - som jag verkligen, verkligen vill ha, behöver eller ändå tänker köpa. Varför kan jag inte bara få ett kuvert pengar av alla som ändå tänkt spendera massa cash på lilla mig? Om jag ändå aldrig kommer få användning för prylarna så är de väldigt överflödiga, och aldrig särskilt genomtänka. För vad är meningen med saker som bara ligger och skräpar?
 
Av dessa anledningar känner jag mig oerhört i vägen på "min" dag, eller den dagen vi firar mig. Helst av allt vill jag verkligen bara hoppa över den när den väl kommer, även om jag flitigt räknat ned. Jag vill inte ha onödiga prylar så som jag alltid får. Jag vill inte heller ha all den uppmärksamhet som jag inte riktigt förtjänar. Jag vill bara ha en kram och ett grattis, en liten tanke sådär. Inte all hysteri, bara lite tid med de som tycker om mig.

Pendlare

Kategori: Allmänt

En sak jag märkt att många stör sig på är pendlare. Inte personer som åker fram och tillbaka mellan en annan stad för att de pluggar eller jobbar på annan ort än den de bor i, utan pendlare som inte klarar av att hålla samma hastighet hela tiden och pendlar exempelvis från 80 till 100 till 85 till 90 till 80 till 95 osv. på en 90-väg. 
Jag förstår verkligen folk som stör sig på pendlare, men jag har hittat en sak som irriterar mig ännu mer: personer som klagar på pendlare men själva använder farthållare. Det är klart som sjutton att det är busenkelt att hålla samma hastighet hela sträckan när bilen själv tar hand om det. Kör klagaren i fråga själv utan farthållare: be my guest, klaga hur mycket du vill på pendlare om du själv klarar av att inte pendla. Men använder du farthållare, så har du faktiskt bara "fuskat" dig igenom det som andra har problem med.

Författare

Kategori: Allmänt

Så för tillfället sitter jag och plöjer igenom kurslitteratur. Eller ja... inte just nu, men på det stora hela. Och så, när jag kom till ett stycke som var lite mindre intressant och jag lät mina tankar sväva iväg, så kom jag på mig själv att ta för givet att personen som skrivit boken var en kvinna.
Jag vet inte varför riktigt, men det kändes som en kvinnas ord där på pappret. Jag kollade vem som skrivit boken, och det var en man vilket kändes besynnerligt. Det känns så konstigt, jag var så säker på att det var en kvinna. Samtidigt vet jag heller inte varför jag finner det så orimligt att det är en man. Det är ju en högst objektiv typ av litteratur kurslitteratur, så varför det skulle kännas som att det var det ena eller det andra könet som skrivit den kan jag inte förstå. Hade det varit en annan bok hade jag enklare, och kanske aningen fördomsfullt, kunnat hänvisa till att kvinnor skriver mer känslosamt och förförande, medan en man är mer rå. Kanske, jag vet inte, gud vad sexistiskt.
Tillbaka till studierna.

Blockera, sluta prenumerera, säg upp

Kategori: Allmänt

En sak som jag kan störa mig på är när det kommer mail efter mail från samma företag, med nya erbjudanden som man vet att man aldrig kommer att använda. Att se den där lilla ikonen som visar att man har ett oläst e-postmeddelande blir till en besvikelse, och man suckar för sig själv. Det kunde jag ha gissat.

 

Märk väl att denna irritation och besvikelse är minimal om man jämför med den irritation som växer sig starkare inom mig när jag hör någon klaga över det. Oavsett om det är någon jobbig person som skickar meddelande på facebook, ett nyhetsblad från en hemsida man brukar besöka eller erbjudanden från något företag man aldrig hört talas om så är allt lika enkelt att göra sig av med.

Missförstå mig inte, jag kan tycka att det är roligt att vara lite halvlack på olika saker, men spam är inte ett av dem då det faktiskt är något jag kan göra åt. Det är nämligen oftast så enkelt som att trycka på en liten knapp. Längst ner i varje mail finns nämligen en liten, liten länk formaterad i meningen "unsubscribe", "trött på våra nyhetsbrev?", "avregistrera dig från våra mail utskick" eller något liknande. Trycker man på denna knapp förs man vidare till en hemsida, där man ibland kan behöva uppge en anledning och bekräfta att man vill sluta få mailen, men ofta behövs inte ens det.

Andra gånger är det lite krångligare, även om jag faktiskt aldrig har fått ett mail där knappen som beskrivs i ovanstående text inte finns med, så hör jag om folk som har detta problemet och retar sig vansinniga på det. Låt mig då berätta att det är så enkelt som att man kan mata in en e-postadress direkt i sin mail och be mailen att sortera ut, slänga och blockera all post från denna adressen. Hur man gör det kan variera mellan de olika domänerna, men det går garanterat att göra oavsett om du har gmail, hotmail eller något annat.

 

Jag är alltså väldigt trött på att höra folk klaga om dessa saker, och argumenten "orka" och "det tar mer energi att blockera än att stå ut" är helt ogiltiga. Den ilska folk utstrålar över dessa mail är sjukt reducerbar om man bara tar sig en halv minut och trycker på den där lilla knappen.

Och de som har argumentet "jag tycker inte att han/hon/företaget förtjänar uppmärksamheten att blockeras" får skylla sig själva. Om du tycker det är så kul att vara arg, be my guest, men låt inte mig höra om det. Själv finner jag det högst onödigt att vara arg över sådant som man faktiskt kan kontrollera.

Jesus var sosse

Kategori: Nyheter

Så en sak jag såg på nyheterna igår, jag tror det var igår i alla fall, var ett kort inslag om hur några unga socialdemokrater, inför kyrkovalet, gjort en reklamfilm där de sa att Jesus var sosse. Det hela har så klart upprört en massa personer av annan åsikt, och KD uttalade sig om SSUs utspel.
Samtidigt som jag tycker det är nonsens, och kan hålla med om att religion är större än politik (i alla fall kan jag känna att det borde vara så för de som är troende), så kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte låta bli att asgarva för det här är så himla klockrent. Vilken jäkla knäpp på näsan de andra valbara partierna fått. Mer som en käftsmäll egentligen kanske, men det är ju så hysteriskt kul!
All cred till SSU som producerade reklamfilmen. Att Jesus verkligen vore sosse kan man ju önska, men det var ett tappert försök - och ett roligt sådant!

Reklamblad med plast

Kategori: Allmänt

Så jag är en sådär lite udda människa som tycker det är kul att få reklam. (Heja kapitalismen! Låt oss handla allt det senaste till dessa fantastiska priser ni erbjuder under en helg.) Men en sak som gör mig lite förbryllad är plasten.
 
Ibland så ligger nämligen reklamen i plast, precis som vissa tidningar i affären. Och jag förstår ibland att de gör det, för vissa företag lägger ner äckligt mycket pengar på att trycka sina reklamblad. Det är kostsamt med färg, foton, layout, retouch och fint papper, så när dessa blad ramlar ner i brevlådan med plasten runt dem kan jag ändå försöka vara förstående, även om jag tycker att det är onödigt.
Det jag egentligen stör mig på är när det kommer 1 eller 2 blad, kanske bara ett A5-ark, invirat i plast. Det är så sjukt onödigt och även om det inte kostar företaget några stora pengar att vira in sina små papper i plast, så verkar det som en så sjukt onödig kostnad, både för företaget och miljön.
 
Är de stora svenska företagen verkligen så rädda för lite regn? Det är inte så att varje Svensson där hemma och tänker "erbjudandet låter fantastiskt men... åhnej! Bilden här är lite förstörd. Lika bra att strunta i det hela". Nej, för så tänker inte konsumenterna. Det är därför det funkar att köra ut reklamerbjudanden på oglamouröst tidningspapper, slarvigt ihophäftat och utan plast. Viljan att köpa kommer finnas kvar.
Så skippa plasten, den är sjukt avtändande och ibland är jag nästan säker på att det är frustrerande att ta bort plasten för att få reda på om det är 1 eller 2 papper, så att man inte missar halva erbjudandet.