Filosofi
Kategori: Allmänt
Okej. Jag brukar tycka att filosofi är något väldigt roligt. I filosofin får man alltid fråga "varför?" minst tre gånger. Man får vända och vrida ut och in både ord, omsändigheter och exempel. Man får problematisera och försöka skapa allmänna regler. Och fortfarande finns det inga rätta svar!
Helt perfekt för en sån som mig.
Varför är jag då frustrerad? På grund av Gud.
Gud är varje filosofs sista räddning. Jag förstår att teologi och filosofi är två ganska närbesläktade områden, och att det aldrig kan uteslutas att det finns en Gud - precis som att det aldrig kan uteslutas att det inte finns en Gud!
MEN. Aber. But. Mais. Pero. Vissa argument irriterar skiten ur mig. "Förutsätt att en ställs inför ett dilemma där A och B är lika moraliskt orätta men personen ifråga måste göra något av det". Nej, det finns inga sådana situationer! En del av mig skriker och en annan del av mig flinar; vad skulle det va? "Ha sex med din mamma eller ha sex med din mormor?", "Äta bajs resten av livet eller dricka kiss resten av livet?" Vad är det här, åttonde klass med pubertala killar? NEJ. Man måste aldrig göra något! (Det skulle kanske vara ett val att inte göra något, vilket är en intressant tanke).
Efter att ha hunnit tänka detta så kommer nästa fras i boken, som handlar om att någon brittisk gubbe menar att "Om Gud är rationell skulle han aldrig begära det omöjliga". Men fuck that! Det skulle förutsätta att Gud har koll på alla människor hela tiden, och även om jag skulle tro på Gud så tror jag inte att han har koll på när talibanen trycker en pipa mot ditt huvud och säger "döda din mor eller döda din bror".
Dessutom behöver inte Gud vara rationell och är inte Gud bara en nödlösning på problem människan inte kan lösa? Om man ser tillbaka på de teorier som filosofer än så länge skapat kan jag inte låta bli att tycka det. Där det plötsligt kör ihop sig för vad som annars verkar vara en lovande teori... Ja, men om vi klämmer in Gud så håller det, då kan man inte förneka det för ingen är mäktigare och klokare än Gud så då kan vi inte förneka det. Eller?
Kan man inte bara erkänna sig besegrad av sina egna idéer, erkänna att man inte vet eller att man hade fel?
Okej, jag vet... Jag ska inte säga något för jag har aldrig försökt utforma ett filosofiskt system, det är säkert skitsvårt. Och efter 25 års funderande så vill man ju inte gärna bara ge upp.
Det är ju dock inte så att man tar till det i vardagslivet:
"Varför har du inte städat?"
"Jag pallade inte."
"Det är inte en ursäkt"
"Gud ville inte."
"Aha, okej."
Jag har heller inget poäng med inlägget. Förlåt. Jag blev bara väldigt frustrerad över vissa av de teorier mitt läromedel försöker lära mig. Och jag menar inte att förolämpa någons Gud eller något. Men aa. Förlåt.
